Ensam och övergiven

Nu har min man gått på semester och barnen har sommarlov. Familjen har flytt ut till min mans föräldrars lantställe i Roslagen och jag är kvar i stan och harvar. Ensam och övergiven.

Men inte är det nåt synd om mig inte. Jag har det bra om än en lite konstig känsla i kroppen. Jag kan inte minnas när jag var ensam sist. Eller kanske "själv" är ett bättre ord. Sen vi fick barn är man sällan själv. Huset är alltid fullt med liv och rörelse och inte ens toaletten är ett rum man får vara själv i längre...

Så jag försöker njuta istället. I onsdags mötte jag upp en vän och åt middag på Kött & Fiskbaren efter lite shopping i stan. Och jag har jobbat över utan att känna stressen att hämta mina tjejer på förskola och fritids.

Det är inte så dumt att vara ensam och övergiven ibland. Och då får jag också möjlighet att sakna min fina familj.