Trots allt

Kan vi prata lite om barn och trotsåldrar? Lillasyster är tre år och häromdagen snubblade jag in på Psykologiguiden och läste något väldigt intressant:
"Åldern mellan 2-3 år brukar kallas för frontalkrockarnas tid. Det "snälla" barnet blir som förbytt, man känner inte igen det. Studier har visat att det uppstår små konflikter mellan barn och föräldrar var tredje minut och större konflikter uppstår tre-fyra gånger i timmen".

Huvudet på spiken. Fler än en gång under det senaste året har vi varit på väg att kontakta en exorcist.

Jag läste vidare. "Att barnet prövar sin vilja och övar sig på att uttrycka den är nödvändigt för att hon ska utvecklas och mogna. Men det kan vara väldigt arbetsamt att vara förälder till en 2-3-åring."
No shit Sherlock! "Arbetsamt" är bara förnamnet.

"Kan själv" brukar vara ledord. Borsta tänder, klä på och av, äta själv, öppna dörren själv. Om någon annan öppnar dörren eller jäktar på barnet kan det bli kris. Barnet behöver få tid på sig - vilket man ju inte alltid har som förälder".

Jajemensan. Vi torkar mjölk från bord och golv minst en gång/ dag eftersom lillasyster v i s s t kan hälla upp mjölk s j ä l v.

"Kroppen och rörelserna har utvecklats. Barnet lär sig springa, hoppa jämfota, stå på ett ben, gå på tå, gå baklänges, gå i trappor med ett ben på varje steg. Mycket aktivitet och livslust."
Japp, att härma Pippis "1,2, 14, 5" och gå baklänges samtidigt, övas det flitigt på här hemma med en hel del blåmärken som resultat.
Och avslutningsvis:
"Kring 3 år brukar barnet gå in i en lugnare period, bli mindre provocerande, mindre trotsande."
Stopp och belägg! Nu hänger jag inte riktigt med. Lugnare och mindre provocerande efter 3 år? Antar att vår lilla oslipade diamant hoppat över sista stycket i Psykologiguidens kapitel om barn 1-3 års utveckling. Det får bli godnattsagan ikväll.

Lillasyster har "tatuerat" sig själv med vattenfast penna