Ibland är det precis så jag skulle vilja göra. Inte bry mig alls om alla som med stora ögon stirrar på den sprattlade galningen på golvet. Bara skrika ut frustrationen och ilskan, resa mig upp och sen vara glad. Fri från demonerna.
Men det gör jag inte. För jag är vuxen. Jag lägger band på mig. Jag diskuterar och försöker lösa problemen alternativt ältar de tills jag tröttnar på att höra min egen röst.
Ibland önskar jag att jag var barn igen. Mitt allra största bekymmer skulle då vara att mina favoritstrumpor inte matchade min favvokänning eller att jag bara fick äta pannkakor EN dag i veckan!!! Snacka om orättvisa här i världen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar